Syftet med denna studie var att bidra med kunskap om hur lågstadielärare definierar och identifierar högpresterande respektive särbegåvade elever. Genom studien ville vi även undersöka vilka metoder som lärarna ansåg vara gynnsamma i mötet med dessa elever i matematikundervisningen samt se om lärarna får stöd av organisationen i bemötande av dessa elever.

Undersökningen är av kvalitativ ansats och vi har använt oss av semistrukturerade intervjuer vid datainsamlingen. Intervjuerna genomfördes med åtta lågstadielärare i Skåne och Blekinge. Det teoretiska ramverk som användes i denna studie var Renzullis (2016) teori “The three-ring conception of giftedness” och som innefattar de tre klustrena “förmåga över genomsnittet”, “motivation” och “kreativitet”. För att få en matematisk inriktning i teorin, användes även Krutetskiis (1976) matematiska förmågor i Renzullis kluster “förmåga över genomsnittet”.

Resultatet som framkom, visade att lärarna karakteriserade högpresterande respektive särbegåvade elever på samma vis, men använde inte samma begrepp för att benämna dessa elever. Ingen av lärarna hade någon specifik identifieringsmetod för att identifiera dessa elever, men hade genom erfarenhet fått fram olika metoder som ansågs fungera. Det visade sig att lärarna arbetade med undervisningsmetoderna acceleration, berikning och nivågruppering för att bemöta de högpresterande och särbegåvade eleverna i undervisningen. Alla lärare ansåg även att dessa eleverna behövde stöd i undervisningen för att komma vidare i sin utveckling. Några av lärarna ansåg att det stöd de hade behövt från organisationen uteblev i bemötandet av högpresterande och särbegåvade elever. Det var endast en av lärarna som presenterade att de hade gemensamma handlingsplaner för att bemöta dessa elever i matematikundervisningen.