Bakgrund: Typ 2 diabetes mellitus har det senaste årtiondet ökat bland barn. Sjukdomen misstänks ha en mer aggressiv kroppspåverkan hos barn än vuxna samtidigt som de farmakologiska resurserna är begränsade för barn. Familjens livsstil har stor betydelse för att behandlingen ska bli framgångsrik men också för risken att insjukna. En ökande andel insjuknande skulle ställa nya krav på bemötande och kompetens inom vården. Syfte: Att undersöka sjuksköterskors beredskap av att bemöta familjer med barn med T2DM på barnmottagning. Metod: Studien har en kvalitativ induktiv ansats. Semistrukturerade intervjuer genomfördes med sju deltagare och dessa analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultat: I analysen framkom två huvudkategorier: Förutsättningar för beredskap och Faktorer som hindrade beredskap. Även sex underkategorier framkom: tidigare erfarenhet av närliggande områden, kunskap om betydelsen av ett gott bemötande och kommunikation, teamarbete med andra professioner, bristande rutiner och riktlinjer, brist på specifik kunskap om T2DM och ett nedprioriterad område inom vården. Slutsats: Det finns förutsättningar för ett gott bemötande av barn med T2DM och deras familjer samtidigt som luckor i vården behöver fyllas för att optimera beredskapen. 

Background: Type 2 diabetes mellitus has increased in the last decade among children. The disease is expected to have a more aggressive physical impact in children than adults, while pharmacological resources are limited for children. The family's lifestyle is of great importance for the treatment to be successful but also for the risk of developing diabetes. An increasing proportion onset in this area places new demands on health care  nurses’ preparedness at a children’s clinic to meet families with children with T2DM. Method: The study has a qualitative inductive approach. Semi-structured interviews were conducted with seven participants and were analyzed with qualitative content analysis. Results: The analysis revealed two main categories: Prerequisites for preparedness and Factors that hinder preparedness. Six subcategories also emerged: previous experience in similar areas, knowledge of the importance of a good response and communication, teamwork with other professions, lack of routines and guidelines, lack of specific knowledge about T2DM in children and a low prioritized area in healthcare. Conclusion: There are prerequisites for a good respond of children with T2DM and their families, while gaps in healthcare need to be filled to optimize preparedness.