I studien undersöks hur några lärare på gymnasiesärskolans individuella program uppfattar och beskriver sin undervisning för elever med flera och omfattande funktionsnedsättningar i ämnesområdet natur och miljö. Anledningen till att jag intresserar mig för detta är det dilemma som ofta uppstår på min arbetsplats då ämnesområdesplanerna och kunskapskraven kommer på tal. Frågor som kommer upp handlar om vad lärare ska lära eleverna och vad de har nytta av i framtiden. För att placera undersökningen i ett större sammanhang har jag fördjupat mig i tidigare forskning om arbetet med elever med flera och omfattande funktionsnedsättningar och om hur lärare förhåller sig till läroplanerna. Studien har utgått från ett fenomenografiskt förhållningssätt och innefattar semistrukturerade intervjuer och icke deltagande observationer. För att analysera resultatet har jag använt mig av relationen mellan fenomenografi och pragmatism. I huvuddrag visar resultatet det komplexa med att vara lärare på gymnasiesärskolans individuella program. Framför allt genom den krock som uppstår mellan vad lärarna bedömer att eleverna ska lära sig och hur de tolkar kursplanerna och de värdeord som står i dem. Det uppstår en känsla av att eleverna inte finns, då kunskapskraven är allt för höga för elever med flera och omfattande funktionsnedsättningar, samtidigt som tolkningen av framför allt ordet delta gör att lärarna känner en frustration över vad eleverna behöver lära sig. Det framgår också av resultatet att målet med undervisningen för elever med flera och omfattande funktionsnedsättningar är att eleverna ska bli så självständiga som möjligt och att undervisningen fokuserar på vad eleverna har nytta av i livet efter skolan.

In this thesis I have examined how some teachers in the upper secondary school's individual program perceive and describe their teaching in the subject area of nature and environment for students with multiple and extensive disabilities. The reason why I am interested in this is the dilemma that often arises in my workplace when the subject area plans and knowledge requirements come up. Such questions are about what teachers should teach students and what they will benefit from it in the future. In order to place the study in a larger context, I have delved deeper into previous research on the work with students with multiple and extensive disabilities and on how teachers relate to the curricula. The study has been based on a phenomenographic approach and includes semi-structured interviews and non-participant observations. To analyze the results, I have used the relationship between phenomenography and pragmatism. In essence, the result is about the complexity of being a teacher on the upper secondary school´s individual programs. Especially because of the conflict that arises between what the teachers consider the students schould learn and how they interpret the syllabuses and the value words in them. The feeling is that the students do not exist, as the knowledge requirements are far too high for students with severe disabilities. Above all, the interpretation of the word "participate" in the syllabus makes the teachers feel frustrated with what the students really need to learn. It is also evident from the result that the goal of teaching students with multiple and extensive disabilities is that the students should become as independent as possible and that the teaching focuses on what the students benefit from it in their life after school.