Lärande har i ett historiskt perspektiv ofta beskrivits som en process som är starkt förknippad med den lärande individens individuella ansträngningar. Det är dock ett synsätt som problematiserats i nyare forskning om lärande, där de sociala och relationella aspekterna av lärande poängteras i allt större utsträckning. Inte minst betonas läraren som en viktig faktor för att eleverna ska lyckas i skolan (Hattie, 2014). För att eleverna ska lyckas i sitt lärande är det därför betydelsefullt att eleverna möter en skolverksamhet som arbetar relationsskapande och erbjuder eleverna möjligheter att utveckla sitt lärande i relation till både vuxna (vertikala relationer) och andra elever (horisontella relationer) (Östlund, 2015). Om en utgångspunkt för elevernas lärande tas i ett relationellt synsätt förskjuts också idén om var lärandet pågår från den individuella tankeprocessen i elevernas huvuden, till de relationella sammanhang som eleverna ingår i under sina skoldagar. Hatties (2014) och Håkanssons och Sundbergs (2012) forskningsöversikter betonar bland annat vad som påverkar elevers resultat och att det finns förväntanseffekter, dvs. att lärares förväntningar på elever har betydelse för elevernas resultat. Jussim och Harber (2005), som gjort en metastudie på forskning om förväntanseffekter, pekar dock på att höga förväntningar på eleverna inte kan frikopplas från den relationella sidan av undervisningen utan måste bygga på en grundläggande omsorg om eleven. Förväntningarna behöver alltså vara grundade i en god lärar-elev relation. Jussim och Harber (Ibid.) poängterar också att förväntningarna från lärarens sida måste individualiseras och behöver varieras från elev till elev. De relationer som eleverna har i skolan, både de vertikala och de horisontella är betydelsefulla för elevernas lärande och utveckling i skolan och det är i relationerna som eleverna utvecklar en känsla av att vara delaktiga och att kunna utöva inflytande över sin skolsituation (Östlund, 2012).