Att personer med utvecklingsstörning ska ha rätt till utbildning är i dag en självklarhet i både Sverige och Norge. Så har det dock inte alltid varit. Personer med utvecklingsstörning har ansetts vara ”obildbara” och det dröjde till 1960-talet innan det infördes obligatorisk skolgång för personer med utvecklingsstörning i Sverige och Norge. Sverige är ett av få länder i världen som har en egen skolform för elever med utvecklingsstörning, nämligen särskolan. Både FN:s ”standardregler” samt Salamancadeklarationen, talar dock för att personer med utvecklingsstörning ska inkluderas i skolan. Syftet med denna studie är att belysa särskolans vara eller icke vara. Studien belyser hur utbildnigen för elever med utvecklingsstörning ser ut på två svenska och två norska skolor. Teorin som används för studien är variationsteorin, vilken har sitt ursprung från fenomenografin. Variationsteorin vill utveckla lärandet och är således en teoretisering av fenomenografin. Vidare används observation samt intervju som metod för studien. Vid de fyra skolorna där observationer och intervjuer är genomförda är utbildningen upplagd på olika sätt och studien fokuserar på huruvida eleverna blir inkluderade eller exkluderade i undervisningen. Studiens resultat visar att trots att skolor har valt att inkludera elever med utvecklingsstörning i ”vanliga” klasser så exkluderas elever p.g.a. otillräckliga anpassningar. Gällande vad som är den optimala skolgången för elever med utvecklingsstörning går åsikterna isär, av de intervjuade lärarna. Om det i framtiden ska vara möjligt att i Sverige enbart ha en skolform för alla elever krävs det förändringar inom både grundskolan och grundsärskolan.