Miljöer med äldre ekar hyser höga naturvärden och är viktiga för den biologiska mångfalden. Under århundraden var ekar i Sverige reglerade av kronan i syfte att kontrollera tillgången på skeppsvirke, det var således förbjudet att avverka ek på krono- och skattejord. Sedan 1800-talet har Sveriges ekbestånd fragmenterats som följd av en rad faktorer. Dessa förändringar har haft en negativ inverkan på ekberoende arter, vars livsmiljöer idag endast är spillror av vad de en gång har varit. Med syfte att ge en ökad förståelse för dagens eklandskap i samband med naturvårdens arbete har ekens historiska utbredning och kvalitet kartlagts i Lösen socken i östra Blekinge. Undersökningen grundar sig på ekinventeringsprotokoll från år 1819 och 1832, men även historiskt kartmaterial. Genom att gå ner på by- och hemmansnivå har platser med hög ektäthet under 1800-talet lokaliserats i landskapet. En studie på denna detaljnivå har aldrig tidigare utförts för Blekinge län. Resultatet visar att ektätheten för tvåhundra år sedan var högst i Lösen sockens södra och mellersta delar, närmast kusten. Dagens skyddade ekmiljöer återfinns främst i socknens sydvästra delar, vilket visar på en kontinuitet. De mellersta och sydöstra delarna omfattas däremot inte av några områdesskydd idag. En stor del av ekarna i socknen benämns i protokollen som skadade samt som ”knut- och risekar”. Böndernas åverkan på träden och socknens naturgivna förhållanden ses som möjliga faktorer till detta. Dessa ekar dög inte till skeppsvirke, men kunde å andra sidan ha utgjort viktiga livsmiljöer för vedlevande arter.