Det har skrivits och debatterats mycket om Lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) sedan lagen trädde ikraft 1994. Reformen har ifrågasatts och dagens debatt handlar mycket om Försäkringskassans tillämpning när det gäller personers rätt till assistansersättning. Försäkringskassans tolkar LSS restriktivt och tillämpar egna interna styrdokument som bindande rättskällor trots att kassan inte har någon lagstiftningsmakt. Domar från Högsta förvaltningsdomstolen tolkas felaktigt av Försäkringskassan som gör praxis av individuella avgöranden.1 Regeringen menar att de inte kan påverka Försäkringskassans beslut utan har istället aviserat en lagändring. Frågan är då vad en lagändring kan få för konsekvenser i praktiken när myndigheterna utvecklar egna metoder i strid med det som kan betraktas som gällande rätt. Därför är det av intresse att studera myndighetsutövningen med fokus på den rättighetslagstiftning som LSS innebär. Rapporten bygger på tidigare studier i ämnet, där utgångspunkten är att LSS ska tillämpas utifrån legalitetsprincipen med lagens målsättning och rättighetskonstruktion som norm. I rapporten presenteras också en studie som handlar om kommuners tillämpning av LSS och de normer som styr tillämpningen, med visst fokus på insatser för personer med psykiska funktionsnedsättningar.