Föreläsningen är en märklig undervisningsform. Samtidigt som den är den vanligast förekom-mande metoden, är den också den mest föraktade. Det finns gott om högskolepedagogisk litteratur som förklarar varför föreläsningen är olämplig för att stimulera lärande. Ändå fortsätter vi föreläsa. Det kan tyckas motsägelsefullt. Denna reflektion vänder på frågan och letar efter föreläsningens fördelar. Utifrån tre öppet tillgängliga föreläsningsserier föreslås tre fördelar med föreläsningen som undervisningsform, fördelar som ofta hamnat i skymundan. De föreslagna fördelarna är: föreläsningar kan genom goda nytolkningar och omformuleringar underlätta inlärningen, den kan ge grund och struktur till nya ämnesområden, och den kan introducera studenter till vad som avses med reflektion på en akademisk nivå. Slutsatsen är inte att alla föreläsningar nödvändigtvis alltid är motiverade, utan att vi med rätt kunskap och inställning kan föreläsa bättre. Uppenbarligen är det mycket lätt att föreläsa på ett sådant sätt att lärande inte främjas. Men det innebär inte att undervisningsmetoden som sådan är alltigenom oanvändbar. I ljuset av reflektionens tre exempel diskuteras också vad vi kan göra för att föreläsa bättre och vilka implikationer detta har för lärare involverade i högreutbildning.