Att pedagogiska relationer har en avgörande roll för undervisning är idag en vedertagen insikt inom pedagogisk forskning. På samma vis är det tämligen accepterat att kommunikation och språkbruk är av central relevans för lärande. Däremot råder inte lika stor enighet kring vilka slag av dialoger som är betydande. Detta bidrag uppehåller sig därför vid frågor om hur mellanmänskliga dialoger kan förstås. Bidragets syfte är att synliggöra, begreppsliggöra och problematisera utbildningsdialogens funktion och natur. I texten diskuterar författarna pedagogiska implikationer av relevans för fältet relationell pedagogik. Mer precist är det relationen mellan lärare och elever som problematiseras med stöd i dialogfilosofi utifrån Mikhail Bakhtin och Martin Buber samt pedagogisk forskning på området. En konceptuell distinktion utvecklas och illustreras med episoder från svenska klassrum: ontologisk vs. instrumentell samexistens. Slutsatsen är att instrumentell pedagogik kan och bör problematiseras med avseende på etik, demokrati och intersubjektivitet.