Världen har upplevt många misslyckade projekt med katastrofal utgång, trots att risker varit kända och att visselblåsare slagit larm, men man har valt att inte lyssna. Varför? Jag bestämde för att titta på tre fall och se om det fanns något samband dem mellan, trots deras olikheter vad gäller tid, geografi och syfte samt jämföra det mot faktorerna risk, mål och makt. Min studie har visat att i organisationer eller grupper där demokrati och öppenhet råder är det lättare att föra dialog om risker, än det motsatta. Diskurser med starkt barriärbrytande målfokus är maktkoncentrat, och ofta ovilliga att lämna ifrån sig makt frivilligt. Dessutom är måluppfyllelse ibland viktigare än resultaten. När projekten gått för långt, när ära och berömmelse smakar för bra, när prestigeförlust och skam väntar ifall man backar, då är det som att rida på en tiger i full galopp. Det är nästintill omöjligt att kliva av.