Syftet med studien är att beskriva professionellas erfarenheter av arbete för att främja barns delaktighet i den egna habiliteringen. Studien är kvalitativ, det empiriska materialet har inhämtats genom intervjuer av åtta professionella på en barn- och ungdomshabilitering i södra Sverige. Intervjuerna har bearbetats induktivt utifrån konventionell innehållsanalys. Foucaults teori om makt, med fokus på governmentality, panoptikon och disciplinering har använts som verktyg för att sätta resultatet i ett sammanhang. I resultatet framkom fyra kategorier, vilka visar att de professionella möter många utmaningar i sitt arbete för barns delaktighet. I kategorierna framkom bland annat vikten av att ha både tid och kunskap för att kommunicera med barnet, liksom färdighet att kunna balansera barnets och vårdnadshavarnas emellanåt skilda viljor. Allt i relation till den egna dubbla rollen, där de professionella förväntas vara lyhörda, samtidigt som de ska förmedla specialistkunskap. Analys och konklusion visar att det utifrån ett maktperspektiv finns ett ofrånkomligt övertag hos de professionella, där medvetenhet om den asymmetriska relationen verkar ha avsevärd betydelse för att kunna utföra ett kvalitativt delaktighetsarbete. Likaså påvisas vikten av att i än högre grad utnyttja det tvärprofessionella teamet för diskussion och reflektion kring möjliggörande av barns delaktighet.

The intent of this study is to describe habilitation center professional’s experiences of work in order to enhance children’s participation in their own habilitation. The study is qualitative, where the empiric material has been collected through interviews of eight professionals on a children’s habilitation center in Southern Sweden. The interviews have been processed through inductive conventional content analysis. Foucault’s theories of power, with focus on governmentality, panopticon and disciplining, have been used as a tool in order to put the result in a context. The findings showed four categories, which shows that the professionals encounter many challenges in their work towards children’s participation. The categories state amongst other things the importance of having both time and knowledge to communicate with the child, as well as ability to balance the sometimes not compatible wills of the child and the caregivers. All of this in relation to their own double role, where the professionals are supposed to be perceptive, parallel to being an expert. Analysis and conclusion shows that according to a perspective of power, the professionals have an inevitable advantage where an awareness regarding the asymmetric relation seems to be of large importance to be able to perform a qualitative work towards participation. Another finding is the necessities of to an even higher degree use the diagnostic team for discussion and reflection concerning how to enable children’s participation.