Denna undersökning ingår som en del i projektet Särskildundersökning av ny vägsträckning av väg E22, sträckanSölve–Stensnäs, Sölvesborgs och Karlshamns kommuner,Blekinge län (Länsstyrelsen i Blekinge län, Dnr 431-2502-10). Undersökningen genomfördes som en särskild utredning,steg 2, under 2011, inom fastigheterna Norje 67:1, 4:10,9:24, 6:35, 6:14, 10:19, 85:3, 10:27, 7:27, 70:1, 48:3, 86:1, Ysanesocken, Sölvesborgs kommun.Den särskilda utredning, steg 2, av Yta 7 omfattade enca 40–50 m bred och ca 1 580 m lång del av vägområdet förnya E22 och passerade ett flertal fastigheter i anslutning tillNorje by i Ysane socken. Undersökningsområdet gränsade isöder mot undersökningslokalen Norje Sunnansund, YsaneRAÄ 80, 44 m fl) och i norr mot lokalen Norje Nordansund(Ysane RAÄ 47) (figur 3 i rapporten).

Sett till polleninnehåll i relation till den regionala vegetationsutvecklingen är de två undersökta pollenprofilerna något olika till sin ålder. Profilen åt norr i schakt 1 saknar helt pol len av lind (Tilia) vilket ju är en karaktärsart i den atlantiska skogen i regionen. Det undre provet i sektionen har så pass låga frekvenser av al att provet troligen representerar en ti- dig fas i alens etablering i landskapet. Pollenanalytiskt kan det undre provet därför knytas till övergången mellan tidig- boreal och senboreal pollenzon, och det övre provet faller i senboreal pollenzon. Sektionen åt syd har däremot i båda sina prov lindpol- len i frekvens på runt 1,5. Alens frekvens är hög nog att indikera att den är väl etablerad i området. Pollenanalytiskt faller proverna därför troligast i slutet av senboreal pollenzon. Av detta kan dras den slutsatsen att nedre delen av sedi- menten i sektionen åt norr avlagrats före det att sedimentationen i sektionen åt syd påbörjats. Dateringarna från respektive sektion stödjer även detta och även om de är mycket likartade är åldern för PM229 provet uppemot 100–200 år yngre än dateringen från PM230. Ur sedimentstratigrafisk synvinkel är dateringarna något anmärkningsvärda, den absoluta nivån är likartad, -1,03 respektive -1,13 m, och man skulle kunna förvänta sig att sandlagret skulle ha en enhetlig ålder på de båda närliggande platserna. Så är tydligen inte fallet, vilket rimligen bör knytas till olika exponeringsgradför strandprocesser för de båda sektionerna. Bottensekvensen av de båda lagerföljderna med ett sand- igt gruslager som erosivt vilar på en glacial lera och därovan gyttja tolkas troligen som en transgressionssekvens, alltså stigande vattennivå. Möjligen kan denna bero på hydrologiska förändringar i den forna Vesaninsjön men troligast är vattenståndshöjningen knuten till en transgression i Östersjön som nått in i Vesanbassängen. De höga tallpollenfrekvenser som förekom i proven, framförallt i de från sektionen mot norr, innebär vid denna tid en klar indikation på en strandnära miljö i ett större vat- tenområde, här antingen den forna Vesaninsjön, eller kanske troligare just i inledningsfasen av Östersjöns transgression in i Vesan. Höga tallpollenfrekvenser i en sådan miljö är typ-n och sedan drivit in i strandzonen där så småningom pollenkornen brutits ner så pass att de sjunkit och inlagrats i strandnära sediment. Mikroskopiska kolpartiklar förekom i anmärkningsvärt höga frekvenserna (18–80 ) för att vara prover som inte är knutna till boplatsytor. Förklaringen kan vara att kolpartiklar vattentransporterats till platsen med processer i strandzonen. Källan kan vara en boplatsyta som eroderats av vågorna i närområdet, men naturligt ursprung från kol äldre skogsbränder eller kanske en drivvedsansamling som fattat eld är ju tänkbar. Vattenmiljön har ändrats något, vilket visar sig i lägre frekvenser av den sötvattenlevande Pediastrum-algen i det yngsta provet PM231, än i proven från sandlagen i botten. Vad som ändrat sig i vattenmiljön är svårt att visa utan dia-toméanalys men det kan tänkas bero på ökad salthalt.