De reformer som genomförts i skolan de senaste decennierna har inneburit ett ökat fokus på mål- och resultatstyrning inom grundsär- och gymnasiesärskola och därmed har också bedömningspraktiken fått större uppmärksamhet. Kunskaperna om hur lärare för elever med intellektuella funktionsnedsättningar arbetar med bedömning är dock begränsade och från fältet uttrycks ofta ett stort behov av att öka kunskaperna om både formativ och summativ bedömning i relation till elever intellektuella funktionsnedsättningar. Till följd av att the Individuals with Disabilities Education Act (2004) infördes i USA uppstod ett liknande behov av att utveckla nya bedömningsformer och över en 15-års period har ett forskningsfält som rör alternativa bedömningspraktiker växt fram där (Stockall & Smith, 2013; Browder et al., 2003).

I ett nyligen avslutat projekt (Anderson, Sundman Marknäs & Östlund, 2016) har en grundsärskolas arbete med utveckling av bedömningspraktiken följts under en tvåårsperiod. I skolan fanns en elevgrupp som var mycket heterogen och i några av klasserna återfanns elever med flera och omfattande funktionsnedsättningar, elever som under sina skoldagar hade ett stort behov av omsorg. I projektet framträder särskilt de förändring som skett i fråga om hur eleverna involveras och kan vara delaktiga i sin egen lärandeprocess. Från ett elevperspektiv har den praktiknära insatsen inneburit att eleverna getts tillgång till att på ett mer konkretiserat sätt förstå och erfara centralt innehåll, kunskapskrav och förmågor utifrån deras perspektiv.  Detta till följd av arbetslagens ansträngningar att i sitt relationskapande arbete göra undervisningen och bedömningen mer tillgänglig för eleverna.

I föreliggande presentation är det min avsikt att med stöd av några grundläggande begrepp från det relationella fältet föra en diskussion om relationer i bedömningsarbete i verksamhet som möter elever med intellektuella funktionsnedsättningar.