Syftet med detta arbete är att hela tiden ha ett barnperspektiv och på så sätt ta reda på hur barn med diagnosen autism kan tänka om och uppleva sin undervisningssituation. För att vidga perspektivet undersöker vi hur lärare och assistenter beskriver inlärningssituationen för de barn som är med i vår undersökning.Litteraturavsnittet ger en översikt av tidigare forskning om autism och vilka svårigheter och möjligheter som diagnosen autism kan innebära för barn i skolan. Vidare beskriver vi olika pedagogiska metoder och strategier som lärare kan använda.Genom en studie i form av intervjuer och observationer tar vi reda på vilka tankar barn med autism har om sin inlärningssituation. De teoretiska utgångspunkterna i denna studie baseras på det sociokulturella perspektivet, det salutogena perspektivet och det variationsteoretiska perspektivet.Sammanfattningsvis pekar resultaten av våra undersökningar på att barn med autism kan berätta om sin inlärningssituation i skolan. De beskriver vad de har lätt för, vad de har svårt för och vilken hjälp de behöver av lärare och assistenter. Några av resultaten är att en del barn får för mycket hjälp, andra får inte den hjälp de behöver och att flera barn inte tillräckligt mycket tränas till att bli självständiga individer. Det flera barn tycker är svårt är: Att skriva texter, när de inte vet vad de ska göra och att sitta med i samlingar och lyssna på andra. Det alla barn tycker är lätt är saker som de tycker om att göra och som de själva bestämt. Vi tror oss se att barn med autism som har egna strategier för att hantera vardagen fungerar bättre. Alla barnen behöver visuellt bildstöd för att få struktur. I vår uppsats jämför vi barnens upplevelser om sin egen inlärningssituation med lärares och assistenters och vi ser att de är ganska lika. Barnen kan berätta för oss att de behöver hjälp men har inte alltid förmågan att be om hjälp när de behöver.