Syftet med följande arbete är att undersöka hur högstadieelever i åk 7-9 med diagnosen dyslexi, dessa elevers föräldrar samt studiens specialpedagoger upplever arbetet kring elever med denna diagnos. Vi ämnar även granska huruvida den undersökta skolan antar ett relationellt eller ett kategoriskt perspektiv på elever med denna diagnos.

Arbetet ger en översikt av tidigare forskning om elever med diagnosen dyslexi. Litteraturdelen innehåller forskning kring en skola för alla, inkludering, olika specialpedagogiska perspektiv och naturligtvis forskning kring diagnosen dyslexi ur olika infallsvinklar.

I studien har semistrukturerade intervjuer använts för att se hur elever med diagnosen dyslexi, deras föräldrar och specialpedagoger upplever arbetet kring dessa elever. Vi ville också se om vi utifrån dessa intervjuer kunde dra några slutsatser om den aktuella skolan håller fast vid det traditionella kategoriska arbetssättet eller om skolan har anammat det, enligt styrdokumenten, förordade relationella arbetssättet.

Sammanfattningsvis pekar resultaten av vår studie på att elever med diagnosen dyslexi, deras föräldrar och specialpedagogerna är förhållandevis nöjda med sitt gemensamma arbete kring dessa elever. Skolan lever fortfarande delvis kvar i det kategoriska arbetssättet, men samtliga tre informantgrupper verkar vara tillfreds med detta faktum. Eleverna är nöjda med att vara både inkluderade och exkluderade. Föräldrarna utgår från hur barnen upplever det. Intervjuerna med specialpedagogerna antyder att ett nytt arbetssätt kan vara i antågande.