Tillhörighet är ett grundläggande mänskligt behov som bäst kan förstås i sitt sammanhang. Familjen, religionen och skolan är alla samhälleliga tillhörighetsarenor för lärande. Syftet med denna uppsats var att undersöka hur tillhörighet, kontextuellt betraktat, kan främja hälsan och känslan av sammanhang och hur denna känsla av tillhörighet skapas. Detta gjordes genom en djupdykning i form av en fallstudie, där metoden bestod av ingående intervjuer. Resultatet belyste vad församlingstillhörighet betyder för fem personer som tillhör en religiös församling. Tre kategorier fick utgöra en förklaringsmodell, bestående av: ”Grundläggande” (den gemensamma värdegrundens globala natur), ”Upplivande” (hälsofrämjande känslor av förståelse, uppmuntran, glädje, beröm, delaktighet, acceptans och kärlek) och ”Meningsfyllda” (upplevelser av meningsfullhet, begriplighet, hanterbarhet och förutsägbarhet). Själva församlingstillhörigheten skapades genom den gemensamma värdegrundens globala natur, delaktighet i församlingsgemenskapen samt genom Årsboken där känslan av den gemensamma värdegrundens globala natur bekräftades.
Resultatets relevans för folkhälsan påtagliggjordes då det kontextualiserades i skolans värld. Skolan har uppenbara problem att hantera och omsätta sin värdegrund i den pedagogiska praktiken. För att elever i större utsträckning ska känna tillhörighet och uppnå god hälsa samt få möjlighet att personligen dra nytta av skolans värdegrund föreslogs Involveringspedagogiken som ett redskap för att underlätta denna process med förbehåll att den betraktas som en princip där användningsområdet varierar med varje skolas unika villkor och de resursbidragande erfarenheterna. Med utgångspunkt i hur känslan av tillhörighet bildades och hälsan främjades i församlingen kan detta i skolans värld skapas genom omsorgsorienterade relationer, gemensamma aktiviteter och delaktighet i beslutstagande och målsättningar.