Forskningsintresset rör multimodalitetens betydelse för yngre elevers textproduktion och vad som händer när de i övergången mellan skolår 3 och 4 förväntas klara av att vidareutveckla sina läs- och skrivförmågor på egen hand. Den digitala utvecklingen har medfört att elever idag har helt andra erfarenheter av möten med texter i såväl skol – som fritidsmiljö.

Utgångspunkten för den här presentationen är en delstudie som genomfördes våren 2013 på en mångkulturell 0-9-skola i en medelstor kommun i södra Sverige. Elever i skolår 3 fick i uppgift att producera en text som avslutning på ett längre tematiskt arbete om stenåldern och 15 textproduktioner samlades in. Studiens syfte var att undersöka vilka olika sätt elever valde att uttrycka sig på i samband med textproduktionen. Vilka semiotiska resurser använde elever sig av och på vilka sätt kunde resurserna sägas vara meningsskapande? Vilka skillnader fanns i sätt att uttrycka sig på mellan elever med svenska som förstaspråk och flerspråkiga elever?

Studiens teoretiska ramverk utgörs av sociosemiotisk teoribildning (Jewitt, 2009; Kress, 2003; Kress, 2010). Textproduktionerna har analyserats utifrån Social Semiotic Multimodal Analysis, SSMA, och här presenteras de semiotiska resurser eleverna väljer att använda, samspelet dem emellan och deras betydelse utifrån de valda kategorierna komposition, rytm, kohesion och meningsskapande (Jewitt, 2009; Kress & van Leeuwen, 2006; Løvland, 2006; Tønnessen, 2010). Elevers val av olika semiotiska resurser utgör textproduktionernas komposition och tillsammans bidrar de till att skapa rytm i det innehåll som förhandlas i den här uppgiften. De semiotiska resurser som väljs får funktionell specialisering och när någon eller några blir särskilt framträdande får de funktionell tyngd. Det sammanhang som uppstår i samspelet mellan de semiotiska resurserna kan sägas utgöra textproduktionens multimodala kohesion och på så vis framträder elevers meningsskapande i den här uppgiften.