På 1800-talet var fattigvårdslagstiftningen uppdelad i en obligatorisk och en frivillig del och så är det fortfarande. I denna uppsats är det paragrafen i nutida lagstiftning om socialbidrag, som kan jämföras med den frivilliga delen från 1800-talet, som ställs i fokus.

Syftet har varit att undersöka vad paragrafen används till, om där är någon variation gällande demografiska variabler eller ändamål, och vilka riktlinjer kommunerna ger till beslutsfattarna.

Urvalet av kommuner till undersökningen av bifall till bistånd uppgår till fem kommuner. När det gäller riktlinjerna som ges till beslutsfattarna, har jag samlat information från 47 kommuner i varierande kommungrupper över hela landet. De blev utvalda av praktiska skäl efter vilka som hade publicerat sina riktlinjer på internet.

Resultatet av denna studie är att användningen av paragrafen inte är så omfattande och det finns indikation på att det finns en större variation när det gäller riktlinjerna för beslutsfattare. Studien gav även en indikation på att det finns problem i det svenska samhället när det kommer till att få tillgång till ett ställe att vara på, både när man lever och när man dör.