Bakgrund: Personer med demenssjukdom känner ofta ett utanförskap på grund av svårigheter att kommunicera. Vårdare som möter dessa personer har en viktig roll i att stödja välbefinnande, livskvalitet och möjlighet att delta i den dagliga omvårdnaden. Om kommunikationen och bemötandet inte anpassas efter den demenssjukes förmåga och han/hon inte ses som unik individ kan det leda till att personens kapacitet minskar.

Syfte: Syftet var att beskriva hur vårdpersonal genom kommunikation och bemötande kan skapa förutsättningar för personer med demenssjukdom att delta i sin dagliga omvårdnad.

Metod: Litteraturstudie baserad på 12 artiklar.

Resultat: Det framkom att vårdare genom att kommunicera och bemöta med närvaro i mötet och förmedla glädje, kunde skapa förutsättningar för personer med demenssjukdom att delta i omvårdnaden. Att närvara i mötet innebar att vara lyhörd, tydlig och bekräfta personen. Bekräftelsen kunde ske genom att visa intresse, respekt, förtroende, stödja minnet och sträva efter jämställdhet och gemenskap.

Diskussion: Det viktigaste fyndet var betydelsen av att bekräfta personen med demenssjukdom vilket får stöd i teorin bakom personcentrerad vård och bekräftande omvårdnad. Det finns behov av fortsatt forskning och utveckling av klinisk verksamhet relaterat till kommunikation och bemötande av personer med demenssjukdom.

Background: People with dementia often feel alienated because of difficulties in communicating. Caregivers who meet these persons have an important role in supporting wellbeing, quality of life and the possibility to participate in daily care. If communication and treatment is not adapted to the person with dementia and he or she is not seen as unique individual, it can lead to reduction of the person’s capacity.

Aim: The aim was to describe how caregivers through communication and treatment can create conditions for persons with dementia to participate in their daily care.

Method: Literature review based on 12 articles.

Result: It was revealed that caregivers by communicating and responding with presence in the meeting and conveying joy could create conditions for persons with dementia to participate in their own care. Presence in the meeting was to be responsive, distinct and confirm the person. The confirmation could be done by showing interest, respect, trust, support memory and promote equality and community.

Discussion: The most important finding was the importance of confirmation, which is supported by the theory behind person-centred care and confirming nursing. There is need for continued research and development of clinical practice about communication and treatment of persons with dementia.