I den här uppsatsen jämförs hur tre bilderboksförfattare skildrar sin barndom. Deras användning av miljöskildringar, karaktärer och berättarteknik undersöks. Författarnas motiv för att berätta om sin barndom, deras syn på historia och deras inställning till att skriva för små barn har också studerats. Teorierna i uppsatsen har hämtats från bland andra historikern Peter Aronsson, psykologen Clarence Crafoord, litteraturvetarna Helene Ehriander, Judith Graham och John Stephens samt pedagogen Nanny Hartsmar. Uppsatsen utgår ifrån en narratologisk metod där bilderböckerna analyseras med hjälp av närläsning utifrån de metoder som Maria Nikolajeva presenterar i Bilderbokens pusselbitar (2000) och Barnbokens byggklossar (2004) samt de som Mieke Bal presenterar i Narratology. Introduction to the Theroy of Narrative (2009).

Slutsatserna är att trots att alla de tre författarna berättar om sin barndom så gör de det på olika sätt och utifrån skilda motiv. Ann-Madeleine Gelotte vill i Vi i Helenelund berätta om och minnas sin uppväxt och sin familj. Att läsa boken är som att bläddra i ett fotoalbum medan fotoalbumets ägare berättar och minns utifrån bilderna. Samma känsla finns i Barbro Sedwalls Bagarbarn. Sedwall vill berätta om det bageri där hon växte upp och de människor som fanns i det. Gelotte och Sedwall vill båda skildra en kulturmiljö som har försvunnit och som var viktig för dem. Inger Rydén utgår i Mia rymmer i från ett barn och hennes känslor. Barnet vistas i en 1940-tals miljö och upplever liknande händelser som de Rydén själv upplevde som barn men det är inte dessa faktorer som är Rydéns motiv för att berätta. Motivet för den här skildringen är i stället att berätta om de starka känslor som finns inom ett barn. Det är känslor som förenar Rydéns barndom med barndomen för barnet idag.