Syftet med denna studie är att undersöka nödvändigheten, och nyttan av, dyslexi- och dyskalkylidiagnos hos elever i åldersgruppen 11-16 år, samt att belysa vilken roll specialpedagogen har i sammanhanget. Genom att beskriva hur föräldrar och lärare som initierat utredningen upplever förändringen som dyslexi- och dyskalkylidiagnosen medfört, har vi för avsikt att undersöka behovet av en diagnos. Vi vill dessutom jämföra upplevelsen av vilka möjligheter till hjälp dyslexi- respektive dyskalkylidiagnos medför.

Arbetet ger en översikt kring tidigare forskning om dyslexi och dyskalkyli, men också kring upplevelsen hos elever, föräldrar och pedagoger med erfarenhet av diagnoserna.

Med hjälp av semistrukturerade intervjuer har vi samlat in data av kvalitativ art som sedan bearbetats med en fenomenologisk ansats. Vi har genomfört sju intervjuer med föräldrar och pedagoger som tagit initiativ till dyslexi eller dyskalkyliutredning, pedagoger med erfarenhet av dyslexi, tre föräldrar med erfarenhet av dyslexi och två föräldrar med erfarenhet av dyskalkyli. Våra teoretiska utgångspunkter, kring lärande, identitetsutveckling samt maktpåverkan samt tidigare forskning har legat till grund för analysen av resultatet.

Sammanfattningsvis pekar resultatet från studien på att specialpedagogen har en viktig roll i bemötandet och anpassning av läromedel för alla elever i behov av stöd. Föräldrar och pedagoger har olika erfarenheter i samband med svårigheterna vilket speglas i resultatet. Diagnosens största nytta upplevs, framförallt av föräldrarna, vara en ökad förståelse för problematiken. Även diagnosens nytta som förklaringsmodell syns tydligt i studien. Det framgår av resultatet att behovet av diagnosen upplevs, framförallt av pedagogerna, vara större vid skolbyten och vid övergången till högre årskurser, gymnasium och högskola än i de lägre årskurserna. Diagnosens betydelse i livet utanför skolan, vid exempelvis ansökan om hjälpmedel för hemmabruk framkommer av både föräldrar och pedagoger i studien.