När det finns en skillnad mellan vad revisorn förväntas utföra och vad revisorn tillhandahåller uppkommer ett förväntningsgap. Detta förväntningsgap är ingen ny företeelse och ända sedan dess uppkomst har revisionsprofessionen vidtagit olika åtgärder för att minska gapet. En åtgärd är den revisionsstandard som FAR införde år 2004 som innebär att uppdragsbrev ska upprättas mellan revisor och klient inför varje revisionsuppdrag. Uppdragsbrevet tydliggör revisorns arbetsuppgifter, revisionens syfte samt vardera parts ansvar i revisionsuppdraget.

Med utgångspunkt i teorier om förväntningar, agentteori samt institutionell teori, är syftet med uppsatsen att förklara hur införandet av uppdragsbrevet har påverkat förväntningsgapet mellan revisor och klient.

I studien framkom att uppdragsbrevet med dagens utformning och innehåll, där revisorn i princip själv kan välja vad som ska framgå, kan bli intetsägande för klienten. Ett flertal klienter uppger att de inte minns huruvida de skrivit under ett uppdragsbrev eller tycks se det som ytterligare ett dokument som revisorn tillhandahåller. Detta grundas på studien som visar att uppdragsbrevet varken har ändrat klientens uppfattning gällande revisorns uppgifter eller ökat förståelsen för vad revision innebär. Ett välformulerat uppdragsbrev med väsentligt innehåll anpassat för den aktuella klienten ger denna mer information och kunskap om revisionsuppdraget och revisionens begränsningar, följden skulle sannolikt bli ett minskat förväntningsgap.

Utifrån studiens resultat kan vi konstatera att klienten inte har blivit mer medveten om vad revision innebär efter införandet av uppdragsbrevet, inte heller tycks förväntningsgapet ha minskat mellan revisor och klient. Därmed har uppdragsbrevet inte haft den inverkan på förväntningsgapet som FAR förutsåg, utan endast blivit en formalitet.