Under de senaste åren har det skett en kraftig ökad fokusering från SKV:s sida att privat beskatta ägare för stugor, båtar och bilar som används som en del i näringsverksamheten oavsett om de använts privat eller inte. Ett problem som har uppstått är om beskattning av förmåner för ägare i fåmansföretag ska beskattas utifrån dispositionsrätten eller det faktiska nyttjandet. Vad kan ägaren göra för att undgå beskattning? Bör en harmoniserad beskattning utarbetas som är bra för företag av olika bolagsformer, SKV och domstolarna?

Syftet med uppsatsen har varit att försöka klargöra när en delägare i ett fåmansföretag presumeras ha dispositionsrätt och om ägarna därmed ska förmånsbeskattas. För att uppfylla syftet har vi studerat ett antal rättsfall som behandlar problematiken kring detta.

Ett rättsfall som har varit avgörande inom vårt område är RÅ 2002 ref. 53 där Regeringsrätten har fastslagit den viktiga principen att det är dispositionsrätten som ska ligga till grund för förmånsbeskattning av dyrare egendom och inte det faktiska nyttjandet. Både domstolarna och SKV har gått på riktlinjen att det är dispositionsrätten som ska ligga till grund för värdering och inte det faktiska nyttjandet. Då ägare i fåmansföretag har bestämmanderätten över egendomen, blir ägaren ofta beskattad för själva dispositionsrätten även när ägaren inte faktiskt har nyttjat egendomen. Detta leder till att ägaren blir beskattad då det är svårt att bevisa att ägaren inte har nyttjat egendomen förutom när dispositionsrätten varit inskränkt som t ex vid uthyrning till utomstående.