En fusion innebär att ett företag övertar ett annat företags tillgångar och skulder utan en mellanliggande likvidation. För företag som är i behov av att gå samman i större enheter, för att rationalisera verksamheten och uppnå synergieffekter, kan en fusion kan vara lösningen. EG-direktivets regler utgör grunden till den skatterättsliga definitionen om fusion och har implementerats i svensk skatterätt i 37 kapitlet IL om fusioner och fissioner.

Grundtanken bakom inkomstskattebestämmelserna kring fusioner är att fusionen inte ska leda till en skattebelastning för företaget. Verksamheten behöver inte upphöra och kan fortsätta vidare fast i en annan regi. Trots att förfaringssättet kan tyckas vara enkelt finns det en del fallgropar. En ägarförändring med kvarstående underskott torde vara en av dem. Olika alternativ till fusion bör noga övervägas och en noggrann kontroll av vad som är fördelaktigast för varje specifik situation utvärderas.

Det finns olika fusionsformer, absorption och kombination, vilka är definierade i 23 kapitlet ABL. Det övertagande företaget träder in i det överlåtande företagets skattemässiga situation. Dubbelbeskattning skjuts upp till dess att det övertagande bolaget delar ut vinstmedel till aktieägare eller att tillgångarna avyttras. Företag som fusioneras kan ha kvarstående underskott och enligt huvudregeln kan underskott kvittas mot inkomst i samma näringsverksamhet närmast följande beskattningsår. Ibland täcker inte årets inkomster årets förluster och då ”rullas” förlusterna framåt och sparas till nästkommande år. I praktiken finns det ingen tidsbegränsning vad gäller rätten till avdrag. Vid en fusion kan rätten till avdrag för kvarvarande underskott övertas men med vissa inskränkningar. Underskottsbegränsningar är mycket viktiga regler som aktualiseras vid fusion. De spärrar som har praktisk betydelse vid fusionsförfarandet är fusionsspärren, beloppsspärren och koncernbidragsspärren som regleras i 37 kapitlet IL och 40 kapitlet IL.