Syftet med uppsatsen är att lyfta fram den vuxnes betydelse för barns utveckling av social kompetens med fokus på pedagogen.

I litteraturbearbetningen belyses den nya barnsynen av Stern och Bowlby´s anknytningsteori. Vidare beskrivs vikten av pedagogens bemötande och förhållningssätt. Föräldrar och lekens betydelse framkommer.

Metoden är en kvalitativ undersökning med nio semistrukturerade intervjuer av pedagoger i förskola och skola i tre kommuner.

Resultatet visar att samtliga respondenter tar upp kompetenser som gagnar både social samhörighet och individualitet. Relaterandet till andra människor och miljön är det viktigaste för barnets personlighetsutveckling och tillägnande av social kompetens. Mer än hälften av pedagogerna beskriver att de arbetar med en medveten metodik för att utveckla barns sociala förmågor. Föräldrarnas betydelse anses som en viktig förutsättning för barns tillägnande av social kompetens, men också att pedagoger i förskolan och skolan har stor betydelse för att stödja barnets förmåga att samspela med andra. Nästan alla pedagoger menar att inte alla barn får stöd i sin sociala utveckling. Det är de utagerande som får mest uppmärksamhet medan de tysta barnen får minst.