Under mina tjugo år som matematiklärare har jag mött ett flertal elever som utvecklat en oro och en ängslan för matematikämnet. Mitt intresse för matematikångest har växt vilket resulterat i denna studie. Syftet med studien är att undersöka högstadieelevers känslomässiga inställning till matematikämnet samt belysa elevers känslor vid upplevd matematikångest. För att få svar på mina frågeställningar har jag låtit 117 högstadieelever i årskurs 7–9 besvara en enkät om ungdomars inställning till matematikämnet samt djupintervjuat fyra flickor i årskurs 7 och 8 om deras upplevelser av matematikångest. Studien har inspirerats av en fenomenologisk ansats. För att tolka empirin har jag använt både ett sociokulturellt och ett relationellt perspektiv då utgångspunkten är att samspelet är centralt i lärandet och utbildning kan ses som en relationell process. Enkätundersökningen visade att ungdomarnas negativa attityd inför matematikämnet är omfattande. 36 % upplevde någon negativ känsla i samband med matematikämnet och uppgav panik, stress, ångest, rädsla och kaos som exempel. I samband med matematikprov angav hela 95 % minst en negativ känsla. Resultatet vid djupintervjuerna visade att flickorna hade en negativ inställning till matematikämnet och att matematiken gjorde dem ledsna. Det var främst i relation till omgivningen som deras negativa känslor uppkommit. Flickorna pekade på dåliga lärare, krav från föräldrar och att jämföra sig med klasskamrater som möjliga orsaker. Något tydligt mönster om hur flickorna ville bli hjälpta återfanns inte i intervjuerna. Specialläraren bör tillsammans med matematiklärare skapa en tillgänglig lärmiljö i matematik för alla elever - en trivsam och positiv klassrumsmiljö där inga negativa attityder kan slå rot.