Studiens syfte är att undersöka hur ett urval pedagoger på ett begränsat antal förskolor arbetar med lässtunderna för att främja barns språkutveckling. Studien tar sin utgångspunkt i Statens offentliga utredningar (SOU), Skolverket, forskare, teoretiker och författare som diskuterar på vilket sätt pedagoger kan arbeta med lässtunderna i förskolan för att påverka barns spårkutveckling. Som teoretisk utgångspunkt använder denna studie den sociokulturella teorin som Vygotskij förespråkar. Den empiriska delen består av fyra semistrukturerade intervjuer och den metodologiska utgångspunkten är kvalitativ. Resultatet visar på att pedagogerna är nöjda i arbetet med barns språkutveckling utifrån förskolans förutsättningar. Pedagogerna beskriver barnlitteraturen som betydelsefull för barns språkutveckling. Lässtunderna uppstår oftast spontant enligt pedagogerna och för att barnen ska varva ner. Däremot sker de planerade lässtunderna när barnen vilar och vid olika temaarbeten. Därtill visar resultatet av intervjuerna att barns språk stimuleras när de får höra berättelser och bearbeta dessa genom samtal under lässtunderna. Slutligen visar studien på att arbetet med barns språkutveckling under lässtunderna till viss del försvåras, då en del av pedagogerna anser att de inte har tillräckligt med tid, närhet till biblioteket och att lokalernas utformning kunde vara bättre för att arrangera lässtunder.