Den 1 januari 1999 infördes lagen som säger att revisorn ska anmäla till åklagare vid misstanke om brott. Sedan lagens införande har det funnits delade meningar om lagen är bra eller dålig. Vissa revisorer anser att lagen är negativ, eftersom de är rädda att ses som statens förlängda arm. Andra revisorer ser lagen som positiv, de ser fördelen med att revisorns roll stärks, vilket kan leda till att de slipper påtryckningar genom hänvisning till lagen. Syftet med studien är att förklara varför vissa revisorer anmäler vid misstanke om brott och andra revisorer inte gör det. I undersökningen har vi använt oss av en deduktiv ansats, eftersom det finns mycket litteratur inom området, urvalet är stort samt för att kunna dra generella slutsatser. Utifrån den befintliga teorin på området har hypoteser om kön, ålder, erfarenhet, titel, revisionsbyråns storlek, klientstorlek, arbetskamrater, inställning till anmälningsplikten, konkurrens och klientrelation formulerats. Dessa oberoende variabler testades mot den beroende variabeln anmälningsbenägenhet. I den bivariata analysen kunde konstateras att hypoteserna om ålder, erfarenheten, revisionsbyråns storlek, klientstorleken, arbetskamrater, inställningen, klientkonkurrens och klientrelationen inte kan falsifieras. Analysen visar även att hypoteserna om kön och titel falsifieras. Den multipla regressionsanalysen visade att endast 4,9 % av anmälningsbenägenheten förklaras av andra faktorer än det rättsliga läget. Denna analys visar samband som stödjer hypotesen om klientkonkurrensen. Analysen visar att modellen är signifikant.