Uppsatsen handlar om samverkan kring psykiskt funktionshindrade. Psykiatrireformen trädde i kraft 1995 med syftet att förbättra de långvarit psykiskt funktionshindrades livssituation och öka deras möjligheter till delaktighet i samhället. Kommunerna fick ansvar för att samordna de insatser som psykiskt funktionshindrade behövde.

Syftet med studien är att genom lärande få en fördjupad förståelse för hur samverkan sker kring människor med psykiska funktionshinder.

Studien är genomförd som en fallstudie med ett kvalitativt angreppssätt. Undersökningsgruppen representeras av sex personer som aktivt arbetar i samverkan kring psykiskt funktionshindrade. En person från varje organisation intervjuades. Personernas organisationstillhörighet är socialförvaltningen, omsorgsförvaltningen, primärvården, psykiatrin, försäkringskassan och arbetsförmedlingen.

Samverkan innebär ett lärande mellan organisationerna och dess aktörer både på individuell- och kollektiv nivå. En gemensam grundsyn på den psykiskt funktionshindrades behov och förutsättningar, och att det får lov att ta den tid som behövs är grunden för att nå lyckade resultat i rehabiliteringsprocesserna inom samverkan. Tydliga och enkla vägar för kommunikation, är avgörande för god och kvalitativ samverkan. Av resultatet kan två typer av samverkan identifieras. En beslutad, organiserad och regelbunden samverkan och en spontan samverkan som byggs genom personliga kontakter och erfarenhet och som uppkommer i samband med behov.