Syftet med vår undersökning var att studera hur pedagoger, rektorer och föräldrar formulerade sig angående träningsskolans högstadieelevers placering på en 1-6 skola och inte på en högstadieskola. Arbetet ger en översikt över tidigare forskning om hur synen på personer med handikapp förändrats, normaliseringsbegreppet, och barns sociala, emotionella, sexuella och kognitiva utveckling.

Vi intervjuade sju pedagoger och två rektorer på tre olika 1-6 skolor i mellersta Sverige. Vi bad respondenterna att formulera sig om träningsskolans elevers kunskapsutveckling och sociala utveckling relaterat till att eleverna går på 1-6 skolor och inte på högstadieskolor. Dessutom bad vi respondenterna att formulera sig angående elevernas framtid i ett föränderligt samhälle.

Det framkom i undersökningen att träningsskolans högstadieelever, kunskapsmässigt, låg närmare i nivå med eleverna på 1-6 skolan än på högstadiet, men att det var svårt att samarbeta eftersom träningsskolans elever blev så avvikande p.g.a. sin längd. Det fanns en viss önskan att låta eleverna gå på ett högstadium eftersom de där skulle få ta del av tonårskulturen. Ett bra alternativ vore om eleverna kunde gå på en 1-9 skola, där man kunde utnyttja allt som skolan har att erbjuda från år 1 till år 9.

Respondenterna ansåg att den värdefullaste kunskap för deras elever var att de skulle bli så självständiga som möjligt när det gällde att klara vardagssituationer.