Den föreliggande uppsatsen handlar om läroböckernas framställning av imperialismen i gymnasieämnet historia mellan 1956 och 2003. Genomgången av läroböckerna följer fem teman; diskurs, människan, historiesyner, kunskap och lärande samt anknytning till läroplanen. Dessa fem teman visar att läroplanens mål inte alltid följs, detta beror främst på författarna som ofta har ett idealistiskt sätt att skriva på, förlagens krav på gångbarhet spelar här en viss roll. En lärarenkät visar att lärarna intar en mycket ambivalent hållning till sina läroböcker, de har en stark kritik mot läroböckerna men använder dessa flitigt. Det de mest saknar är mentalitetshistoria, långa linjer den lilla människan och kvinnan. Frågor omkring vem som har skrivit läroböckerna och vilken politisk intention läroböckerna officiellt har följt diskuteras också. Skolans utveckling från 1900-talets början diskuteras och ger uppsatsen sin historiska ram. Hermeneutik har används som ett förhållningssätt där de fem teman har bearbetats. Postmodernitet ses i uppsatsen som en förklaring till att skolan i och med Lpf 94 har tappat delar av sin styrning. Vi för också en diskussion om vilken praktisk nytta en lärare kan ha med en djupgående förståelse för diskursen i läroböckerna. Uppsatsens långa tidsperspektiv ger också en insikt om historians tidsbundenhet, diskursen gör oss medvetna om vår egen tid och det mångkulturella samhälle vi lever i.