1885 träffar den franske antropologen Paul Topinard en australisk kvinna kallad Jenny. Jenny ingår i en grupp ”vildar” som skickas runt för att visas upp på cirkusar, museer och djurparker i Europa och USA. Hennes make har just dött, hon är apatiskt likgiltig inför Topinards önskan om att få studera henne. Topinard tolkar detta som ett uttryck för hennes stupiditet.

Detta är upptakten till Patricia Lorenzonis Att färdas under dödens tecken. Genom att studera hur vetenskapen konstruerar vilden visar hon hur den västerländska civilisationen döljer det våld och de offer som är dess eget fundament. Samtidigt som framsteget bejakas, varnar man ständigt för att civilisationen åter skall störta ner i vildhet. Vilden skapas inte bara som den civiliserades motsats, utan också som en bild av de sidor hos sig själv man inte vill se.

I centrum står James G Frazers antropologiska klassiker Den gyllene grenen. I dess föreställning om vilden hittar Lorenzoni en västerländsk självförståelse som fortfarande är aktuell, om än med andra förtecken.