Det svenska samhället är inte längre etniskt homogent. I klassrummen runt om i Sverige möts barn från hela världen och ska tillsammans med lärarens hjälp nå de kunskapskrav som står skrivna i läroplanen för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet. Lärare behöver idag anpassa sin undervisning till mer än olika kunskapsnivåer, de behöver även beakta språkliga nivåer och måste kunna anpassa sin undervisning så det gynnar alla elevers både språk och kunskapsutveckling. I den här uppsatsen har vi undersökt hur två undervisande lärare med olika utbildningsbakgrund ser på språkutveckling och hur de arbetar med språkutveckling i sin undervisning. Syftet med undersökningen är att undersöka undervisningen i svenska, med fokus på språkutveckling för elever, hos två lärare och diskutera den utifrån deras olika behörigheter. En lärare med behörighet i svenska, och en lärare med behörighet i både svenska och svenska som andraspråk. Vi har genomfört observationer och intervjuer för att samla in material. Resultatet visar på stora skillnader mellan de två lärarna i både retorik och praktik. Vi tolkar resultatet som en effekt av lärarnas tidigare utbildning och kan se tydliga kopplingar mellan en lärares praktik och retorik och befintlig forskning om språkutveckling medan den andra läraren inte visar på kunskap om ämnet. Vi konstaterar att grundlärarutbildningen bör uppdateras och även innehålla behörighet i svenska som andraspråk då den kursen ger större och djupare kunskaper om språkutveckling och hur man hjälper elever utveckla ett starkt skolspråk.