Höstens 2011 övergick svensk gymnasieskola till ”Läroplan, examensmål och gymnasiegemensamma ämnen för gymnasieskola 2011” (Lgy 11) och i samband med detta lyftes sex- och samlevnads-undervisning in i flera ämnen, bland annat i naturkunskap. Eftersom sex och samlevnad i alla tidigare läroplaner legat utanför ämnena uppkom en unik situation när området skulle implementeras.

Syftet med denna studie har varit att få en bild av hur detta nypålagda uppdrag kunde lösas.

Empirin i studien utgörs av transkriberade samtal förda under seminarier i ett arbetslag med naturkunskapslärare som läste en fortbildningskurs i sex- och samlevnadsundervisning.

Studiens bakgrund ger en historisk resumé över sex- och samlevnadsundervisning i Sverige med gymnasiefokus och har ett lärarperspektiv. Kapitlet ger inblick i frågor som rör undervisningens komplexitet där personliga gränser, jämställdhet, elevperspektiv, hälsofrämjande perspektiv och alla elevers delaktighet är centrala.

Det insamlade materialet har behandlats med en diskursanalytiskt inspirerad metod.

Av resultatet framgår att lärargruppens funderingar ligger i linje med en hel del av litteraturen, men en markant skillnad framträder. Dikotomin mellan risk och bejakande, som belyses i flera texter, är inte tydligt framgående i samtalen. Istället binds samtalen om undervisning samman av lärarnas omtanke om eleverna. I omtanken ryms flera aspekter av elevernas liv och leverne, men utan litteraturens motsättningar.

När de diskursliknande sammanhangen skola samt hälso- och sjukvård ställs i relation till varandra framgår, av lärares och skolsköterskas resonemang, att det förutsätts finnas en större tilltro till hälso- och sjukvårdens fysiologiska kunskaper, oavsett faktiska förhållandena.