Detta är en kvalitativ studie med hermeneutisk ansats som syftar till att undersöka en grupp förskollärares och en logopeds tankar om flerspråkighet och barn som har flera språk och en språkstörning. I studien ställs frågor om förskollärarnas och logopedens tankar om flerspråkighet och barn som har flera språk och en språkstörning. Vidare undersöks respondenternas syn på modersmålsträning, att arbeta integrerat med flerspråkig personal, samt deras tankar bakom strategierna för deras metodval i arbetet med barn som har flera språk och barn som har flera språk och en språkstörning. Studien grundar sig på intervjuer med sex förskollärare och en intervju med en logoped. Resultatet visar att flerspråkighet ses både som en resurs och som ett hinder av förskollärarna. Modersmålsträning ses främst som en hjälp att utveckla det svenska språket. Flerspråkig personal upplevs som en resurs, men respondenterna ser risker med att barnen talar sitt modersmål för mycket tillsammans med nämnda personal. Osäkerhet råder när det gäller barn med språkstörning. Trygghet är en viktig faktor för att stimulera språkutveckling. Logopeden visar stor medvetenhet i behovet av samarbete med modersmålstränare och flerspråkig personal. Logopeden antar till viss del ett kategoriskt synsätt.