Studiens syfte var att undersöka hur åtta elever i inkluderande verksamheter med diagnosen lindrig utvecklingsstörning upplever sin skoltid med fokus på lärande och delaktighet. Genom elevernas berättelser ville vi få en bild av hur de upplever delaktighet på olika nivåer i undervisningen. Målsättningen var att utifrån ett inifrånperspektiv försöka ta reda på hur de insatser syftande till delaktighet och inkludering som de aktuella eleverna deltagit i haft inverkan på deras kunskapsutveckling - enligt eleverna själva - samt vilka didaktiska metoder och strategier som de anser gynnar det egna lärandet. Genom en fenomenologiskt inspirerad kvalitativ ansats undersökte vi respondenternas upplevelser och erfarenheter kring delaktighet och kunskapsutveckling. Som datainsamlingsmetod för detta ändamål valdes semistrukturerade intervjuer med karaktär av samtal. 14 samtal genomfördes och transkriberades. I centrum för samtalen låg respondenternas egna utsagor. Resultatet visade att de tillfrågade eleverna på det stora hela har bestämda uppfattningar om vad de anser vara viktigt att lära sig under sin skoltid för att få så bra förutsättningar som möjligt inför framtiden. De anser i mångt och mycket att de får möjlighet att lära sig just detta, men påtalar samtidigt att de utmaningar de ställs inför inte alltid är på rätt nivå. Eleverna kan ge många exempel på under vilka förutsättningar de lär sig bäst gällande sådant som anpassningar i miljö, material och vuxenstöd - men de framhåller inte inkludering som den viktigaste faktorn för utveckling av sina kunskaper. Snarare tyder resultatet på att delaktighet i grupper där elevernas stödbehov tillgodoses och där de kan uppleva gemenskap utan att skiljas ut anses vara de viktigaste förutsättningarna för trivsel och lärande.