Föräldrar och barn till 962 familjer med elever i årskurserna 2, 4, 6 och 9 fyllde i enkäter om barns cyklande till skolan och till fritidsaktiviteter, i syftet att få kunskap om möjliga bakomliggande faktorer. Förutom lokala förhållanden som återspeglas i skillnader mellan deltagande skolorna hade föräldrars förebild som cyklister och barns egna cykelvanor de starkaste samband med barns cyklande, dessutom i viss mån barns och föräldrars attityder. Artikeln drar slutsatser om möjliga strategier för att öka barns säkra cyklande.

As children grow up, they expand their territorial range (Andrews, 1973). This increasing autonomy allows them for reaching new places of activities, thereby attaining further developmental tasks. However, less is known about what children and adolescents do that makes them familiar with an increasing area. Various means such as walking, riding a bicycle, taking a bus or getting a lift by car differ in the mobility and the knowledge about the environment they provide (Rissotto & Tonucci, 2002) and in the motor, perceptual, and cognitive skills required to use them. Thus, these means of transportation may not only be tools for autonomy development, but becoming able to use them might be a part of autonomy development (Bullens et al., 2010). Thus, the frequencies of walking, riding a bicycle or a bus, and of being given a lift by the parents, will be explored in two domains: transportation to school and to spare-time activities. The former focuses on the use of means of transportation to a mandatory destination whereas the latter explores the twofold autonomy to make use of a means of transportation and to access targets which might change with age.

A total of 715 children (54.4% girls) attending grades 4, 6, and 9 (ages 10, 12, and 15) and 497 parents of children (51.5% girls) attending grades 2, 4, and 6 (ages 8, 10, and 12) filled out questionnaires. Both parents and children indicated on how many days of the week the child walked, cycled, took the bus, and was driven to school and to free-time activities, respectively. Multilevel analyses were used because participants were nested in 16 schools which were nested in 6 municipalities in adjacent regions of Denmark and Southern Sweden. Predictor variables were grade, gender (dummy-coded), and distance to school (four categories, recoded to approximate kilometers). In the next step, country was added into equations, in order to explain part of the variance between municipalities. Finally, theoretically meaningful interactions between grade, gender, and distance from school were added. The final model for each dependent variable was the one with the best fit (AIC, BIC). Variables had been transformed to approach normal distribution.

Walking and riding the bicycle (especially in girls) were mainly used for shorter distances. In contrast, bus and the family car were used for more distant destinations. Danish children used more active, individual ways of transportation whereas Swedish children used public transport. Girls tended to use more passive means such as being driven by car or riding the bus whereas boys, at least at certain ages, walked more or rode their bicycles. Although age effects were similar on a global level, such as that children depended less of their parents’ help to get somewhere, details differed. The youngest children did not any longer need the car ride to school, but it were the oldest ones who did not any longer get lifts to spare-time activities nearby. Thus, age trends in how to get to school did not explain age trends in accessing spare-time activities. On the contrary, when controlling for getting lifts to school, the absence of net age effects in parent-reported car rides turned out to be the sum of the opposite trends towards independence from parents and towards having more destinations to reach.

The results show that children choose varying means of transportation according to their development of needs and skills. The differences between the age trends for the two types of destinations suggest a larger flexibility than known previously. Still, gender and cultural differences affect this facet of autonomy development.

Detta projekt har utgått från tanken att man genom olika metoder för datainsamling kan få olika insikter i den centrala frågeställning som är hur barn på ett bra sätt kan använda buss för sina fritidstransporter snarare än att vara beroende av föräldrars tid och tillgång till bil för ett egentligen miljöbelastande skjutsande. Vi har samlat in data från barn genom kontakter med två skolor i Malmö, genom enkäter till barn och ungdom på bussar, genom intervjuer på platser med fritidsaktiviteter för barn. Vi har också samlat in data från en mindre grupp föräldrar till de skolbarn vi undersökt och i samband med barns fritidsaktiviteter. Vidare har vi inventerat projekt som rört barn och kollektivtrafik genom en enkät (med god svarsfrekvens) till samtliga landets kommuner. För dessa datainsamlingar har vi använt flera metoder; intervjuer i telefon och på plats, enkäter i pappersform (bussar samt delvis i skolorna) och enkäter i webform (kommunenkät samt för vissa skolklasser). Genom att använda dessa olika former och att möta barnen och deras föräldrar i olika sammanhang har vi arbetat fram en god bas av erfarenheter när det gäller både metoder och faktiska förhållanden. Syftet har varit just att utföra pilotundersökningar och att få en översikt över konkreta projekt som bedrivs. Utöver att uppfylla dessa syften har delen med bussenkäten blivit en fullskalig studie som här beskrivs på deskriptiv nivå, där drygt 1300 enkäter samlats in i fyra kommuner. Vidar har viss utbyggnad av projektet skett i samarbete med (och finansierat av) Kalmar kommun.

Psykisk ohälsa som en följd av stress påverkar kognitiva och emotionella funktioner, såsom minne, uppmärksamhet, koncentration och beslutsfattande. Alla dessa är nödvändiga egenskaper i arbetet som lokförare, där föraren ansvarar för sin egen och andras säkerhet, och behöver sin totala prestationsförmåga. Arton lokförare,40-57 år, de flesta med lång yrkeserfarenhet deltog i denna undersökning. Resultaten indikerar att det att ha varit inblandad i en tågolycka med dödlig utgång kan i mångafall ha långsiktiga, psykologiska följdverkningar för lokföraren. Förarens sociala nätverk framstår som en viktig komponent i den psykiska läkningsprocessen efter en påkörning. Det förefaller att för en bra och hållbar återhämtning krävs insatser som innefattar bl.a. professionell hjälp samt stöd från familj, kamrater och företagsledning.